Regeringskansliet

Faktapromemoria 2011/12:FPM167

Förordning om ekonomiskt ansvar i samband med tvistlösning vid tvistlösningsorgan

Utrikesdepartementet

2012-07-26

Dokumentbeteckning

KOM (2012) 335 slutlig

Förordning om upprättande av en ram för hanteringen av det ekonomiska ansvaret i samband med tvistlösning mellan investerare och stat vid tvistlösningsorgan som föreskrivs i internationella avtal där Europeiska unionen är part

Sammanfattning

I och med Lissabonfördraget inkluderades utländska direktinvesteringar i unionens gemensamma handelspolitik. Ett centralt inslag i internationella avtal om utländska direktinvesteringar (investeringsskyddsavtal) är möjligheten för en investerare att väcka talan mot en stat om investeraren anser att staten har handlat på ett sätt som strider mot investeringsskyddsavtalet. Vid sådana tvister uppstår alltid kostnader för den berörda staten (bl.a. handläggningskostnader, skiljemannaarvoden och advokatarvoden) och om staten förlorar kan den även bli ersättningsskyldig. Förordningen reglerar det ekonomiska ansvaret för kostnader med anledning av tvistemål mellan investerare och EU/medlemsstaterna, vem som bör vara svarande, vad som gäller vid förlikning, hur samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaten ska organiseras samt vilka mekanismer som krävs för att se till att fördelningen av det ekonomiska ansvaret kan drivas igenom.

Förslagets grundprincip är att det ekonomiska ansvaret i tvistemål mellan investerare och stat bör ligga hos den aktör som har stått för behandlingen som ligger till grund för tvisten. EU ska därför ha det ekonomiska ansvaret när någon av EU:s institutioner, organ eller byråer har stått för behandlingen. Om någon medlemsstat har stått för behandlingen bör denna medlemsstat ha det ekonomiska ansvaret. Medlemsstaten ska dock inte ha det ekonomiska ansvaret om behandlingen krävdes enligt unionslagstiftningen.

Regeringen delar kommissionens utgångspunkter om att unionen endast bör stå för kostnader som uppstår till följd av unionsinstitutionernas handlande samt att investerarna inte ska missgynnas p.g.a att det ekonomiska ansvaret måste klargöras inom unionen. Förutsägbara och tydliga regler för investerare främjar investeringsklimatet i EU. Vissa delar i förslaget är otydliga och bör klargöras i syfte att undvika godtycklighet vid tillämpning av förordningen.

1Förslaget

1.1Ärendets bakgrund

I Lissabonfördraget inkluderades utländska direktinvesteringar i unionens gemensamma handelspolitik. Ett centralt inslag i internationella avtal om utländska direktinvesteringar (investeringsskyddsavtal) är möjligheten för en investerare att väcka talan mot en stat om investeraren anser att staten har handlat på ett sätt som strider mot investeringsskyddsavtalet. Vid sådana tvister uppstår alltid kostnader för den berörda staten (bl.a. handläggningskostnader, skiljemannaarvoden och advokatarvoden) och om staten förlorar kan den även bli skyldig att betala ersättning.

EU är redan part i ett avtal, energistadgefördraget, med möjlighet till tvistlösning mellan investerare och stat. Mandat till kommissionen för att förhandla investeringsskydd i pågående förhandlingar har bl.a. lämnats gällande Indien, Singapore och Kanada. Det är därför viktigt att klargöra hur de ekonomiska konsekvenserna vid eventuella framtida tvister ska hanteras. Syftet med förordningen är alltså att upprätta en ram för hanteringen av de ekonomiska konsekvenserna vid investeringstvister.

Såväl Europaparlamentet (punkt 35 i resolution A7-0070/2011) som rådet (rådets slutsatser om en samlad EU-politik för internationella investeringar den 25 oktober 2011) har uttryckt intresse för att denna fråga bör klargöras. Förslaget presenterades den 21 juni 2012.

1.2Förslagets innehåll

Förordningen reglerar det ekonomiska ansvaret för kostnader med anledning av tvistemål mellan investerare och EU/medlemsstaterna, vem som bör vara svarande, vad som gäller vid förlikning, hur samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaten ska organiseras samt vilka mekanismer som krävs för att se till att fördelningen av det ekonomiska ansvaret kan drivas igenom. Utgångspunkten för mekanismen är att investeraren inte ska missgynnas p.g.a. att det ekonomiska ansvaret måste klargöras inom unionen.

Förslagets grundprincip är att det ekonomiska ansvaret i tvistemål mellan investerare och stat bör ligga hos den aktör som har stått för behandlingen som ligger till grund för tvisten. EU ska därför ha det ekonomiska ansvaret när någon av EU:s institutioner, organ eller byråer har stått för behandlingen. Om någon medlemsstat har stått för behandlingen bör denna medlemsstat ha det ekonomiska ansvaret. Medlemsstaten ska dock inte ha det ekonomiska ansvaret om behandlingen krävdes enligt unionslagstiftningen.

Vem som är svarande är kopplat till vem som bär det ekonomiska ansvaret, d.v.s. den aktör som har stått för behandlingen som ligger till grund för tvisten. Ett antal undantag från denna princip föreslås. Det första undantaget är om medlemsstaten överlåter till EU att vara svarande. Det andra undantaget är om det rör en behandling som en medlemsstat stått för men kommissionen fastställer att det rör sig om unionsrättsliga frågor så att unionen helt eller delvis kan komma att bära det ekonomiska ansvaret. Det tredje undantaget är om kommissionen anser att det krävs ett ställningstagande från EU för att säkra enhetlig extern representation eftersom det är sannolikt att liknande anspråk kan komma att göras gentemot andra medlemsstater. Slutligen finns ett undantag om tvisten omfattar rättsfrågor som ännu inte är avgjorda och som sannolikt kan dyka upp på nytt i andra tvister.

Kommissionen kan besluta om att nå en förlikning gällande behandlingar som EU stått för genom att anta ett beslut om att godkänna förlikningen som ska antas i enlighet med granskningsförfarandet som inrättades genom förordning 182/20111. Detta förfarande är det som ger medlemsstaterna mest inflytande och innebär att beslut fattas genom kvalificerad majoritet. Medlemsstaterna har möjlighet att stoppa förslaget genom att en kvalificerad majoritet röstar emot. Kommissionen kan även föreslå förlikning när tvisten gäller behandling som en medlemsstat eller både en medlemsstat och unionen stått för om kommissionen anser att det ligger i EUs intresse. Kommissionen kan föreslå förlikning även om medlemsstaten inte samtycker enligt granskningsförfarandet. Medlemsstaterna kan i en tvist som gäller behandling som denne stått för, få till stånd en förlikning under vissa villkor. Två av dessa villkor är att medlemsstaten ska åta sig allt ekonomiskt ansvar och att förlikningen endast ska vara verkställbar gentemot den berörda medlemsstaten. Medlemsstaten ska inför en förlikning samråda med kommissionen som ska avgöra om villkoren som möjliggör för medlemsstaten att uppnå en förlikning är uppfyllda.

Om en medlemsstat har varit svarande ska den ansvara för betalning av beloppen som fastställts i skiljedomen eller vid förlikningen. Motsvarande gäller om EU har varit svarande om inte en medlemsstat har åtagit sig det ekonomiska ansvaret.

Om kommissionen anser att en medlemsstat som inte har åtagit sig det ekonomiska ansvaret bör betala hela eller en del av ett belopp som fastställts i skiljedom eller vid förlikning, ska kommissionen samråda med medlemsstaten. Om en överenskommelse inte kan nås, ska kommissionen anta ett beslut där beloppet fastställs. Medlemsstaten ska betala inom tre månader efter beslutet. Om medlemsstaten inte instämmer med kommissionens beslut ska den lämna in en invändning. Om kommissionen inte delar medlemsstatens invändning ska den anta ett beslut. Medlemsstaten kan då åberopa artikel 263 i EU-fördraget och begära att beslutet ska ogiltigförklaras. Frågan avgörs därefter av EU-domstolen.

1.3Gällande svenska regler och förslagets effekt på dessa

Förslaget väntas inte leda till förändring av svensk lagstiftning eftersom förordningen blir direkt tillämplig och svensk lagstiftning inte behöver ändras.

1.4Budgetära konsekvenser / Konsekvensanalys

Kommissionen har inte gjort en konsekvensanalys av förslaget eftersom det inte innehåller de bestämmelser om tvistlösning mellan investerare och stat som i sin tur kan medföra att ett skiljeförfarande inleds. I mån det är möjligt att analysera de potentiella effekterna av sådana bestämmelser kommer det att göras i konsekvensbedömningen för avtalen i fråga.

Det är inte möjligt att uppskatta hur stora kostnaderna kan bli i samband med tvistlösning mellan investerare och stat och i förlängningen hur stora kostnaderna kan bli för EU:s budget och statsbudgeten. Sverige har hittills inte varit föremål för skiljedom p.g.a. existerande bilaterala investeringsskyddsavtal. Framtida ersättningsanspråk beror bl.a på vilka avtal unionen ingår och investeringsklimat.

2Ståndpunkter

2.1Preliminär svensk ståndpunkt

Regeringen delar kommissionens utgångspunkter om att unionen endast bör stå för kostnader som uppstår till följd av unionsinstitutionernas handlande samt att investerarna inte ska missgynnas p.g.a att det ekonomiska ansvaret måste klargöras inom unionen. Förutsägbara och tydliga regler för investerare främjar investeringsklimatet i EU. Vissa delar i förslaget är otydliga och bör klargöras i syfte att undvika olika tolkningar vid tillämpningen av förordningen. Det handlar bl.a. om att klargöra när kommissionen kan besluta att vara svarande istället för medlemsstaterna (artikel 8) och tydligare ekonomiska fördelningsgrunder. Mot bakgrund av Sveriges budgetrestriktiva hållning ska regeringen verka för att förslagets konsekvenser för statsbudgeten och EU-budgeten begränsas.

2.2Medlemsstaternas ståndpunkter

Diskussionerna i rådet har ännu inte påbörjats och medlemsstaternas ståndpunkter är ännu okända.

2.3Institutionernas ståndpunkter

Institutionernas ståndpunkter är okända.

2.4Remissinstansernas ståndpunkter

Förslaget har inte remitterats.

3Förslagets förutsättningar

3.1Rättslig grund och beslutsförfarande

Förslaget grundar sig på artikel 207.2 i EUF-fördraget, där unionens exklusiva befogenhet för en gemensam handelspolitik, inklusive utländska direktinvesteringar, fastställs. Rådet beslutar med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet är medbeslutande (det ordinarie lagstiftningsförfarandet). Kommissionen anser att unionen har den exklusiva befogenheten att ingå avtal om allt som rör utländska investeringar. Beroende på förordningens slutliga utformning kan den rättsliga grunden komma att behöva kompletteras.

3.2Subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen

Kommissionen kommenterar inte subsidiaritets- och proportionalitets-principen i förslaget. Om förslaget kan antas med stöd av enbart artikel 207 i EU-fördraget faller det under EU:s exklusiva kompetens och då gäller inte subsidiaritetsprincipen.

Regeringen anser att förslaget är förenligt med proportionalitetsprincipen.

4Övrigt

4.1Fortsatt behandling av ärendet

En presentation av förslaget sker i rådet i juli. Förhandlingarna påbörjas under hösten 2012. Europaparlamentets tidsplan är ännu inte känd.

4.2Fackuttryck/termer


[1]

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter