Regeringskansliet

Faktapromemoria 2010/11:FPM93

Förordning om handelspolitiska rättsakter (Trade Omnibus)

Utrikesdepartementet

2011-04-11

Dokumentbeteckning

KOM (2011) 82

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av vissa förordningar om den gemensamma handelspolitiken vad gäller förfarandena för antagande av vissa åtgärder

Sammanfattning

Genom EU-lagstiftningen kan Europeiska kommissionen (kommissionen) tilldelas befogenhet att anta beslut om hur EU:s regelverk ska genomföras.

Kommissionen föreslår, som en följd av Lissabonfördraget, att lagstiftaren ändrar beslutsordningarna i handelspolitiska rättsakter med syfte att skapa en mer enhetlig struktur för genomförande av EU:s rättsakter. Inom handelspolitikens område har fram till nu ett antal särlösningar tillämpats där i vissa fall kommissionen, ensam eller efter konsultation med medlemsstaterna, samt i andra fall rådet, haft befogenhet att anta beslut.

Regeringens övergripande ståndpunkt är att Lissabonfördraget ska respekteras, liksom balansen och rollerna mellan institutionerna som de fastlagts i fördraget. Regeringen anser att det övergripande målet för beslutsprocedurer på handelspolitikens område är att stödja de procedurer och förfaranden som mest gynnar ett frihandelsvänligt genomförande.

1Förslaget

1.1Ärendets bakgrund

Efter Lissabonfördragets ikraftträdande styrs frågan om genomförande av EU:s rättsakter på EU-nivå främst genom två artiklar i EUF-fördraget. Artikel 290 EUF-fördraget reglerar hur befogenhet delegeras till kommissionen att anta s.k. delegerade akter. Artikel 291 EUF-fördraget reglerar befogenhet att anta genomförandeakter om enhetliga villkor för genomförandet krävs. Fördraget anger att kommissionen som huvudregel ska tilldelas denna befogenhet. I särskilt vederbörligen motiverade fall och i de fall då det är fråga det om utrikes- eller säkerhetspolitiska området ska rådet tilldelas befogenheten.

Då delegerade akter utformas kontrolleras kommissionen i efterhand av rådet och Europaparlamentet oberoende av varandra genom att delegeringen kan återkallas eller genom att rådet eller Europaparlamentet kan invända mot att den delegerade akten träder i kraft. Då genomförandeakter utformas kontrolleras kommissionen däremot på förhand av medlemsstaterna genom kommittéförfarande. Kommittéerna är sammansatta av en företrädare för varje medlemsstat och med kommissionen som ordförande. Hur kommittéförfarandet fungerar framgår av kommittéförfarandeförordningen.1

Idag har flertalet handelspolitiska grundrättsakter beslutsprocesser för genomförande som ligger utanför kommittéförfarandet. Lagstiftaren (rådet enligt tidigare fördrag) har i många fall själv behållit genomförandebefogenheterna, och i andra fall har dessa getts till kommissionen men med möjlighet för rådet att återkalla densamma. (Kommissionen föreslår nu, på basis av Lissabonfördraget att lagstiftaren (rådet och Europaparlamentet) ändrar beslutsordningarna i handelspolitiska rättsakter med syfte att skapa en mer enhetlig struktur för genomförande av EU:s rättsakter. Kommissionens förslag presenterades den 8 mars 2011.

1.2Förslagets innehåll

I den aktuella rättsakten presenterar kommissionen förslag till en förändring i beslutsordningarna för många centrala handelspolitiska rättsakter, ,med syfte att tilldela kommissionen befogenhet att anta genomförandeakter på basis av det nya fördraget. Metoden är att göra en generell anpassning av olika handelsrättsakter till den nya strukturen, istället för att ta ett separat beslut för varje enskild akt.

Det nyligen presenterade förslaget behandlar 24 handelspolitiska rättsakter. Dessa inkluderar grundrättsakter för att anta olika handelspolitiska skyddsåtgärder (antidumpningsåtgärder, utjämningsåtgärder och multilaterala skyddsåtgärder). De inkluderar även de förordningar som ger unionen möjlighet att unilateralt införa skyddsåtgärder mot länder med vilka vi har särskilda handelsavtal (exempelvis EFTA-länderna, AVS-länderna , Turkiet, länderna i stabiliserings och associationsprocessen m.fl.) under de regler som gäller i respektive avtal. Även rättsakter som styr EU:s allmänna preferenssystem för utvecklingsländer och de minst utvecklade länderna (GSP och GSP+) omfattas av förslaget. Sammanfattningsvis innebär de viktigare delarna av de föreslagna förändringarna att:

Förutom dessa frågor som rör beslutsprocessen föreslår kommissionen även vissa ändringar i förordningarna för antidumping och utjämningsåtgärder som inte direkt rör beslutsprocedurer, och som därmed inte kan sägas vara påkallade av en teknisk anpassning till det nya fördraget. Det gäller:

1.3Gällande svenska regler och förslagets effekt på dessa

Förslaget har inga direkta effekter på gällande svenska regler.

1.4Budgetära konsekvenser / Konsekvensanalys

Kommissionens förslag förväntas inte få några konsekvenser för Sveriges budget. Förslaget förväntas inte heller innebära några direkta effekter på EU-budgeten.

2Ståndpunkter

2.1Preliminär svensk ståndpunkt

Regeringens övergripande ståndpunkt är att Lissabonfördraget ska respekteras, liksom balansen och rollerna mellan institutionerna som de fastlagts i fördragen. Det övergripande målet såvitt avser beslutsprocedurer och genomförande på handelspolitikens område är att uttala stöd för de procedurer och förfaranden som mest gynnar en frihandelsvänlig handelspolitik.

För merparten av de aktuella handelspolitiska rättsakterna bedöms det varken vara tillrådligt eller en framkomlig väg att bibehålla särreglerna om rådets genomförandebefogenhet. Skälen är dels att de kriterier för när så kan ske är striktare i Lissabonfördraget än Romfördraget3, men också därför att i vissa fall, såsom för antidumping och utjämningsåtgärder, finns särreglering i den horisontella kommittéförfarandeförordningen. Därmed har man mer eller mindre explicit redan slagit fast att kommissionen ska ges genomförandebefogenhet. Men för de handelspolitiska beslut som tangerar eller på annat sätt inverkar på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan det dock vara aktuellt att fortsatt ge rådet genomförandebefogenhet. Regeringen avser därför, tillsammans med andra likasinnade länder, att klargöra huruvida fördragets bestämmelser om rådets genomförandebefogenhet kan anses tillämpliga för något eller vissa av de handelspolitiska rättsakternas förfaranden.

Regeringen eftersträvar ökad öppenhet i samtliga beslutsförfaranden. Kommissions förslag om att ta bort existerande samrådsförfaranden i vissa fall begränsar denna öppenhet, inklusive i relation till Europaparlamentet. Regeringen kommer därför driva att relevanta existerande samrådsförfaranden bevaras och där så är tillämpligt anpassas till processen i den horisontella kommittologiförordningen.

Mot bakgrund av att kommissionen i sitt förslag föreslår substantiella ändringar i vissa grundförordningar utöver de som följer av det nya fördraget avser regeringen att, i samråd med andra likasinnade länder, undersöka vilka förbättringar som bör åstadkommas i samband med dessa revideringar i relevanta förordningar.

2.2Medlemsstaternas ståndpunkter

De detaljerade ståndpunkterna hos övriga medlemsstater är inte kända. Vad gäller kommissionens förslag om ändringar på området handelspolitiska skyddsåtgärder har ett stort antal medlemsstater framfört att förslaget på flera punkter går utöver vad som krävs för en teknisk anpassning av beslutsreglerna till det nya fördraget. Det verkar finns ett gemensamt intresse från medlemsstaterna, oavsett inställning till handelspolitiska skyddsåtgärder i övrigt, att säkerställa medlemsstaternas tillgång till information och konsultation.

2.3Institutionernas ståndpunkter

Frågan har ännu inte behandlats i Europaparlamentet (EP). Det kan dock inte uteslutas att EP kan komma att driva att s.k. delegerad befogenhet i vissa fall ges till kommissionen enligt artikel 290 EUF-fördraget, vilket innebär större inflytande för Europaparlamentet.

2.4Remissinstansernas ståndpunkter

Förslaget har inte sänts på remiss.

3Förslagets förutsättningar

3.1Rättslig grund och beslutsförfarande

Den rättsliga grunden är artikel 207 i EUF-fördraget. Ordinarie lagstiftningsförfarande med rådet och Europaparlamentet.

3.2Subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen

EU:s gemensamma handelspolitik utgör exklusiv befogenhet för EU. Därför är dessa aspekter inte relevanta i sammanhanget.

4Övrigt

4.1Fortsatt behandling av ärendet

Kommissionens förslag kommer att diskuteras i den handelspolitiska kommittén, i rådsarbetsgrupperna för handelsfrågor samt för det generella preferenssystemet. En första behandling i arbetsgrupperna har inletts i mars 2011 och kommer att pågå under den tid som behövs för att nå fram till en enad syn bland medlemsstaterna på förslaget. Europaparlamentet kommer att börja behandla ärendet när medlemsstaterna enats.

4.2Fackuttryck/termer

Delegerad befogenhet Befogenhet som delegeras från lagstiftaren (Europaparlamentet och rådet) till kommissionen, regleras i artikel 290 EUF-fördraget. Delegerad befogenhet kan endast tillämpas om befogenheten härleds från en lagstiftningsakt. Den delegerade befogenheten kan endast tillämpas på akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av den lagstiftningsakt den är knuten till.

Delegerad akt akt antagen av kommissionen med delegerad befogenhet.

Genomförandebefogenhet Befogenhet att, i de fall enhetliga villkor för genomförande krävs, mer precist genomföra rättsligt bindande akter genom att anta genomförandeakter. Lagstiftaren (Europaparlamentet och rådet) kan genom en lagstiftningsakt tilldela kommissionen, eller i vederbörligen motiverade fall rådet, denna befogenhet enligt artikel 291 EUF-fördraget. I de allra flesta fall tillämpas genomförandebefogenhet genom kommittéförfarande.

Genomförandeakt akt antagen av kommissionen eller rådet med genomförandebefogenhet.

Lagstiftningsakt I EU-terminologi är det en akt som är antagen med det ordinarie eller det särskilda lagstiftningsförfarandet, se artiklarna 289 och 294 EUF-fördaget

Ordinarie lagstiftningsförfarande består i att Europaparlamentet, och rådet på förslag från kommissionen gemensamt antar en förordning, ett direktiv eller ett beslut.

Särskilt lagstiftningsförfarande tillämpas i de särskilda fall som anges i fördraget, t.ex. antagandet av budgeten. Europaparlamentet med medverkan av rådet eller rådet med medverkan av Europaparlamentet, antar en förordning, ett direktiv eller ett beslut.

Kommittéförfarande (kommittologi) avser att kommissionen måste samråda med särskilda kommittéer när den genomför EU-lagstiftning i enlighet med det uppdrag som lagts fast i respektive rättsakt. Kommittéerna består av experter från EU:s medlemsstater och möjliggör för kommissionen att föra en dialog med förvaltningarna i medlemsstaterna innan den vidtar genomförandeåtgärder samtidigt som systemet garanterar medlemsstaternas kontroll över kommissionens genomförandebefogenhet.

Med "kommittéordning" eller kommittéväsende avses de olika typer av kommittéer som finns.


[1]

Europaparlamentets oh rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. EUT L 55 s. 13.

[2]

Kommittéförfarandeförordningen innehåller särlösningar för antagandet av vissa handelspolitiska rättsakter.

[3]

Enligt EG-fördargets artikel 202 kunde rådet ges genomförandebefogenhet i särskilda fall medan artikel 291 EUF-fördraget anger att rådet ska ges genomförandebefogenhet i särskilda vederbörligen motiverade fall samt när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.